Att kunna njuta lite

Byggnader forcerar i ögonvrån så som de flackande minnesbilder från mitt liv klumpats ihop till drömmarna inatt. Alla lampor i fönstren är släckta innanför de symmetriskt utplacerade glasrutorna. Det är antagligen för att det är dagsljus och mitt på dagen. Själv har jag det dock alltid tänt i lamporna hemma. Det vita ljuset utifrån på vinterhalvåret inviger obehagskänslor i mig, sådana jag sällan lockar fram frivilligt. Inte ens de som känner mig kan lista ut hur jag kan bli vid mitt värsta. Rosenröd om kinderna och ögonbrynen får kosmiska krafter med puls. Nej jag föredrar det smått gula sken en glödlampa kan framkalla med sommarsol inuti. I varje fall lite på låtsas; paradis på film. Det är ändå så jag lever till vardags.  Jag är en drömmare och lever hellre i den speciellt gräddade kakan än utanför med rena verktyg och mjölet orört i skafferiet. Men tro mig, mjölet är lika rent som med eller utan påse.

Jag åker nu ettans buss genom staden, en ganska grå och tråkig småstadskärna måste jag medge. Trots att här sjunger fåglarna och blommor frossar i markerna som i egentligen vilken del av landet som helst, så verkar det på något vänster tystas ned med munkavel. Ja, för alla jag skapat konversation med här omkring talar endast om det grå. Hela spektrumet avsmak kräks ut över både middagsbjudningar bortbjudet och på fikens kaffe-vimmel. En otrevlig gest enligt mig. Som om hat och häxjakt nästan blivit obligatoriska sysselsättningar som pussel på en söndag. Studera ut varelser på kromosomnivå och lägga ihop vittnens olika teorier för att sammansluta hela staden till en enda sanning med gott och ont, enkelt och koncist. Jag har pinsamt nog kommit på mig själv vara minst lika glupsk, ja för visst talar jag nu faktiskt om dessa människor som om de vore skräpmaten inte ens fågelnäbbarna vågar trasa isär? Jag tror alla behöver markera sin identitets motpol så vi blir lite mer säkra på vad som egentligen definierar oss. Jag tror nog bara vi ska vara lite försiktiga har starkt vi trycker markören. Kan bli att skrapa sönder hela pappret, rakt genom ordet och falla ut på ingenting. Ja menar, inte behöver vi väl inte sluta upp som okopplade rabieshundar. Spotta fradga över hela världen. Kanske behöver vi veta om vad vi inte är, men fokusera utan krokus på vad vi älskar och låta det automatiskt få stå för vilka vi i varje fall vill bli. Jag älskar bland annat mjölk, barn, djur, järnvägsspår som går genom skogen med vildblommor på, bra ljudsystem, ögon som glittrar av löjlig glädje, cigaretter (hat-kärlek), nybakt bröd, honung i teet, att kunna hjälpa någon på riktigt, sällskap och solen. Tack och hej