Det är fasettslipning på alla mina monoklar. Förundransvärda vinkel-trix stormar i stad överallt, helt öppet för de som vågar knäppa loss säkerhetsvästen. Döden kommer när den behagar, ingen vits att steppa på tå i hårt virade ballerinaskor. Flugor och diamanter delar samma form. Gjutna i samma mångsidiga valör. Fokuset dividerar sinsemellan olika filter. Utifrån allt jag bejakar, upplever och tar emot, byter jag om i omklädningsrummet av framsteg. Jag vill inte påstå att jag är bättre än någon annan på denna jord. Jag vill påstå att vi alla får älska fritt (speciellt oss själva).
Små mittpunkter utgör allt. Det liksom strålar vita energiprickar i himlen var dag. Neon- gröna och rosa punkter lever tätt inpå varandra innanför lägenhetens slutna väggar. Allomfattande, trygg massa rör sig som en gröt-lik, levande varelse. Ibland flera små filurer utan egentlig kropp. Livligt ålar de som små lysmaskar precis överallt i denna syremassa. I helhet påminner det starkt om en scen i filmen "Donnie Darko", där det åker en sådan energimassa rakt ut från hans mage. Det är vackert och oftast helt ofarligt. Rädslor skapar rädslor på människor. Det fungerar på samma våglängd i den här världen.
-
Empiriska frågeställningar kravlar med vetgiriga motiv uppför någon vägg av svårrelaterad sort. Klipphällarna börjar långt ned i underjorden, det är längs med dem jag för min färd framåt. Det är en tråcklad stillbild vars essens jag hänger upp mig vid. En stark intuition som berör mig så handfast i själen. Det ger mig en adrenalinrush utan vidare förklaring. Söker lite varstans efter tipspromenerande ledtrådar. Kedjan slutar abrupt och lätt. Rökringen dansar inunder transparenta lager av musik. Andas en minut rakt upp i luften. En elektrisk stöt stångar mig oväntat och helt utan kontroll. Det är en charm bakom allt det där som utformar sig bakom nedfirade ridåer. Skruvad ballongfärd snor piruetter kring sig självt i en ostadig lek. Det brister ut gälla tonlägen från den lilla farkosten, hon gallskriker ett skratt som ekar mellan bergväggarna. Ett sällsynt beteende som mjukar upp innanmätet på mig. Någon fasad av tankar har undan för undan skapat; ett visir som eliminerar. Det är inte så att hjärtat har slutat bulta för blodomloppets nödvändiga löprunda. Tid är inte kronologisk hur som helst; då det är siffror i teorin, läggs det oftast ned i ett skrin som omvandlar allt till glömska.
Det är bara den där tunna dimman jag finner retsam och till motströms bearbetar hela mig som en tvättmaskin i ständig turbulens. En odör når luktsinnet så pass ofta att jag vant in mig i unken standard. Känslolös kesogröt ligger i bakgrunden och skrapar. Blivit tillfreds med inpyrt mörker-ryt. Färgerna bleknar på automatik när benen varvar varandra i osalighet. Stramar ögonlocken fria från veck. Fantiserar fram bäckar i främmande länder. Solar på en gigantisk stenbumling mitt inne i regnskogens kärna. Det är så varmt, en sådan underbar känsla av frihet. Du är här med mig nu också, min finaste. Drack jag någon trolldryck? Älskling jag blir tokig och spricker och blir till lemonad och så vidare...
-
Månen ler nu trots allt. Är medveten om kvicksandens lömska krokusar. De smyger sig på mig allt tätare och tätare, tills texturen i huden är så gott som fastsydd med gyttjan. Pulserar i takt.
Sådana här lyckovågor blåser bort förbannelser utan större motgång i spåret. Springer ikapp lyckan och kastar äppelskruttar utan att veta var. Springer om och fortsätter i banalt, överdrivet
Vi är fyra år igen. Ängen skriker i försommarens ljusgröna vårskrik. Maj. Klargör tydligt ett nu uppspärrat hjärta
Kommentarer
Skicka en kommentar