LÖS

Det kryper fram små hål mellan fragmenten. Bokhyllorna rasar i biblioteken likt ihåliga dominobrickor och alla barnsben skriker. Väggarna som kransar det ekande rummet skriker det med, i otakt. Elektroder letar sig igenom vävnader, kött, träd, tändstickor, datorer, och alla är de lika levande som livlösa. Liv och död, ja det är samma sak blott det är endast partiklar, molekyler med mellanrum och kombinationer. - Insikt försvagar innan det stärker. När barnen ser sig själva likvärdiga allt de trott sig stå över slår de armbågarna mellan fyra bordsben och landar likgiltigt mot en klippa som inte finns. När kommer den gyllene befrielsen som tar bort groparna i parkettgolven av barnens tyngda sinnen? Så länge de inte skådar den på långa mil eller avstånd alls, då finns bara en epilogisk slutsats att därav dra; övermäktigheten reser, och vi är energitjuvar gentemot allt energibärande. När de ställt sig och andats sanningen mellan ögon, då dör de aldrig. De raserar i evighet tills vakumet upphör och slutar fortleva det med. Det blir svårt för dem att se fäders kostymlycka ta spår, och de byter väg helt tills både frackar och sidenklänningar tappat en plats. En plats som aldrig riktigt var deras att fylla. Rättvisan blev skipad med livet som insats. Närvaron.