Jag andas betong. Kroppen kvider och paniken kryper fram tills jag står ensam kvar likt ett tomt eko. Personalen på avdelningen har tappat både intresse och hopp för att på något mirakelliknande vis rädda mig från mig själv. Jag går med snabba steg, nästan springer in till rökrummet och tänder en Pall Mall, de är näst billigast. Bränner mig länge på ovansidan foten och blundar av ren tillfredställelse. En utav personalen kommer in i rökrummet och frågar vad jag gör. – Bränner mig. Ett tomt svar lämnar hon efter sig innan hon hastigt försvinner ut till korridoren igen, - jaha… Hjärnan arbetar för fullt, jag kan inte hejda spökenas ankomst och den svarta dimman. Jag sitter som förstelnad innan tårarna bryter loss och en kaffekopp får utlopp för ilskan då den brutalt kastas mot golvet. Jag svider. Slår med knytnävarna på väggen som om det skulle hjälpa på något vis. De ger mig tre benzo och jag ringer dit pappa. Han håller om mig och kliar i mitt hår. Han är min trygghet. Väggarna har slutat röra på sig i en stilla dans och det känns rätt bra trots att benen nästan skakar ut mig ur sängen. Ångest, men jag överlevde.
Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
Kommentarer
Skicka en kommentar