Mitt universum

Du och jag och han och hon. Ibland sitter vi under ekar i solförmörkelser och röda solar som då och då blir vita. Våra händer kladdar blå färg över världen när vi försöker fånga den i små fiskenät. Förtär substanser i olika former på skoj; skrattar i takt med basen som syrar våra tankar åt söder, rakt ner under marken. Rakt ner till avgrunden där vi ropar upp över ytspänningen för att synas. Höras. Finnas. I vår värld lever vi emellan fragmenten, uppstår endast att existera när vi själva känner för det. Vrånga tonåringar med rebellisk karaktär som ska symbolisera någon slags styrkeliga för att upplysa omvärlden om att vi finns till lite mer än dem. Egentligen har vi kanske bara alldeles för långa barnsben som springer omkring, faller om vart annat. Bambi på ögonblank is.

Jag minns mycket tydligt när otydligheten började smula ned mitt psyke till dimman som kan komma hittas i skogsbryn under sensommaren. Jag minns det så väl, då fågelsång förvandlades till migrän och vårsolen till betonghårt känslokall. Leende läppar spelade falskt när mimiken kring mitt ansikte stördes av apati; benen strök med i ångestladdade ryckningar. Det hela känns mycket präglat av ovissheten om hur jag och vi ska forma vårt universum, för egentligen vet vi lika mycket eller lite om livet som vem som helst. Det är upp till betraktaren att avgöra hur tolkningen ska lägga sig och i vårt fall landade det i kaos. Naturens eget mönster, som om vi vore vilseledda avskum funna i den korrekta slutepilogen som gudar. Jagsvag. Jagstark. 

Egenheterna råder som stormakter. Övermakter. Vi filtrerar stoftet i oss själva, reder ut var det kommit ifrån. Hitta modern till allt som gör ont och kväver ned lungorna till svarta. Vi har en saknad till allt vi vill förtränga, tränger upp ändå och maler ned oss till obefintliga. Rymden är inte alls långt bort ifrån vårt hus som ni sa vid skolbänken i björkträ. Den sitter ju fast inuti hjärtat och själen, uppenbarar sig heligt som min nya gud innanför huden.

Existens?