Fortsätt till huvudinnehåll

Mitt universum


Du och jag och han och hon. Ibland sitter vi under ekar i solförmörkelser och röda solar som då och då blir vita. Våra händer kladdar blå färg över världen när vi försöker fånga den i små fiskenät. Förtär substanser i olika former på skoj; skrattar i takt med basen som syrar våra tankar åt söder, rakt ner under marken. Rakt ner till avgrunden där vi ropar upp över ytspänningen för att synas. Höras. Finnas. I vår värld lever vi emellan fragmenten, uppstår endast att existera när vi själva känner för det. Vrånga tonåringar med rebellisk karaktär som ska symbolisera någon slags styrkeliga för att upplysa omvärlden om att vi finns till lite mer än dem. Egentligen har vi kanske bara alldeles för långa barnsben som springer omkring, faller om vart annat. Bambi på ögonblank is.

Jag minns mycket tydligt när otydligheten började smula ned mitt psyke till dimman som kan komma hittas i skogsbryn under sensommaren. Jag minns det så väl, då fågelsång förvandlades till migrän och vårsolen till betonghårt känslokall. Leende läppar spelade falskt när mimiken kring mitt ansikte stördes av apati; benen strök med i ångestladdade ryckningar. Det hela känns mycket präglat av ovissheten om hur jag och vi ska forma vårt universum, för egentligen vet vi lika mycket eller lite om livet som vem som helst. Det är upp till betraktaren att avgöra hur tolkningen ska lägga sig och i vårt fall landade det i kaos. Naturens eget mönster, som om vi vore vilseledda avskum funna i den korrekta slutepilogen som gudar. Jagsvag. Jagstark. 

Egenheterna råder som stormakter. Övermakter. Vi filtrerar stoftet i oss själva, reder ut var det kommit ifrån. Hitta modern till allt som gör ont och kväver ned lungorna till svarta. Vi har en saknad till allt vi vill förtränga, tränger upp ändå och maler ned oss till obefintliga. Rymden är inte alls långt bort ifrån vårt hus som ni sa vid skolbänken i björkträ. Den sitter ju fast inuti hjärtat och själen, uppenbarar sig heligt som min nya gud innanför huden.

Existens?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att inte vara

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat...
Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött...

Ett mätverktyg för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis som med …

Att heala känsloanarki

                           Att heala känsloanarki


Hela världen består av sammansättningar ifrån de grundämnen som presenteras i det periodiska systemet. Det är ämnen som inte går att bryta ned till mindre beståndsdelar mer, kan bara byggas vidare på i form av nya sammansättningar. Alla grundämnen har ett eget sätt att bete sig på, det är den magnetiska förmågan som talar om hur snabbt den för sig emot dragningskraften i jorden. Hastigheten påverkas också i vilka tryck och ojämnheter som förhindrar den förutsägbara vägen. Allt är alltid i rörelse på något vänster hur du än väljer att vrida på det - även den mest jämna balans har minst två sidor som tippar från ena sidan dragningen över till den andra sidan.

Exetern är all rörelse och därmed allt vi känner till. I extern går det inte att tillföra mer massa, bara omvandla den. Exempelvis så blir vatten till ånga när atomerna möter värme som alltid har låg magnetisk dragning i förhållande till resterande luftpartiklar. Vänd två magneter em…