Fortsätt till huvudinnehåll

Ur aska


Hon blöder rakt ut. Med de skrikande orden och med den faktiska blodplasma som löper likt snirklande ormar ned för hennes armar och händer. Droppar i otakt från fingerspetsarna ned i det rutiga badrumsgolvet. Hon är redan medvetslös. Borttappad. I varje fall från den här världen. Döda rakblad ligger bredvid och tittar på.                       I sinnet balanserar hon mellan skuggor och livsträd. Ser ansikten förvridas från snälla omhändertagande med blottade tänder, till olustiga masker av trävirke som uttalar ångestskrien. Krokiga känslor väcks, förvirringen känns ända in i mitten. Allt tycks accelerera som en tickande bomb av ångest, pulsen stiger så ofattbart snabbt att hjärtslagen blir omöjliga att räkna. Tappar sig själv igen vid en ytterligare blackout. Medvetslös i medvetslösheten. Hon har aldrig varit här förut.                       I den tredje dimensionen uppstår tystnaden. Hon reformeras till ett objektivt bejakande ting, och det hon ser är det icke existerande. Känslor och minnen finns inte kvar. Inga spår av färger eller konturer finns att beskåda. Tid och rum är borttonat. Allt är inget och inget är allt. Total frihet

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att inte vara

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
2 kommentarer
Läs mer

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
2 kommentarer
Läs mer

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodlige...
Skicka en kommentar
Läs mer