Fortsätt till huvudinnehåll

I min glasbubbla





En vit uppluckrad dimma ligger som snömoln över mitt zenit, fast nära, ja rakt över mitt huvud. Den är kall och intensiv, liksom tillknuten och energisugande. Lyser som en gloria i rummet av svart, men ter sig rakt över motsatt. För där i ligger min sorg och drömlandet som aldrig uppenbarade sig sådär uppfyllt med glädjetårar som jag vill ha det. Sådär nära inpå som jag kände det. Inte långt bort.
Nu famlar jag, ramlar omkring som om blind, stum och vilsen. Tårar på fel sätt. Ballonger som spricker.

Var är du?, skriker jag under vatten så ingen hör. Bara jag. För det är ju exakt så, bara jag.

Försöker vifta bort molnet med händer som bara går igenom. Ett spöke. Kanske är det så att dimman ligger inuti. Mitt hjärta som annars så uppfylld av glädje och nyfunnen styrka, ser nu att den där delade glädjen som var livet, slösades bort.



Var är du?


Jag saknar dig, den du var när det bara var du och jag. Precis så. Molnfritt

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Botten av ord

Tappade kontrollen här om dagen med ord som viskade lögner om livet. Jag måste låta färgglada taktiker tränga sig in under huden. Men om ni visste hur kaotiskt det kan bli emellan försöken, om ni visste mig. Flera hundra rökpinnar som förgiftar organen till svarta och hur lite jag orkar ägna kraft åt att ens tolka det som världsligt, för visst är det kanske och visst finns det andra ting som döda tankar och frostiga fingrar som gnisslar mellan varven. Kanske är det just det jag ska sluta föda. Har bara så svårt att rasa ut ur det raserade, kliva in i det majsetiska och bli en fri själ. Kläderna jag bar här om dagen kunde omslutit en livlös kropp, och kanske gör de det nu med fast lite osynligt. Det är svårt det där med livet. Hundra atombomber.

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodligen inte listad. Precis so

Sömnkronologi

Tuggummit poppade. Rosa små moln av kletig explosion fick mig snart in på ORDET. Vaknade ur drömmen och hade ordet vilandes på tungan som tyngdlöst svävade sig ifrån mig. Tog ett ordentligt grepp i syreluften med svaret i min handflata. Som en bomb av frågor svaret förde med sig var jag tvungen att knåda liv i hjärnrötterna. Min hjärna har suttit upptagen på telefon med sig själv ett tag. Fnissig och med de där blossande kinderna fann jag henne en aning ofokuserad. Jag var i stort behov av hennes assistans, men vem kan klandra henne. Berättelser om små djur som kan tala med vokabulär intelligens. Mytologiska sagor. Identifierar mig lite mer  klädsamt i atmosfären när jag talar med mig själv. Det är fruktansvärt vackert och melankolisk likt känslan av likvaka. Där saker och ting inte uppträder som publiken väntat sig (både positivt eller negativt) i en realistisk mening. Realistisk. Tvists-enig benbit frestar en hund liksom jag. Blev att skaka en aning radikalt.  Jag såg min t