Fortsätt till huvudinnehåll

I min glasbubbla





En vit uppluckrad dimma ligger som snömoln över mitt zenit, fast nära, ja rakt över mitt huvud. Den är kall och intensiv, liksom tillknuten och energisugande. Lyser som en gloria i rummet av svart, men ter sig rakt över motsatt. För där i ligger min sorg och drömlandet som aldrig uppenbarade sig sådär uppfyllt med glädjetårar som jag vill ha det. Sådär nära inpå som jag kände det. Inte långt bort.
Nu famlar jag, ramlar omkring som om blind, stum och vilsen. Tårar på fel sätt. Ballonger som spricker.

Var är du?, skriker jag under vatten så ingen hör. Bara jag. För det är ju exakt så, bara jag.

Försöker vifta bort molnet med händer som bara går igenom. Ett spöke. Kanske är det så att dimman ligger inuti. Mitt hjärta som annars så uppfylld av glädje och nyfunnen styrka, ser nu att den där delade glädjen som var livet, slösades bort.



Var är du?


Jag saknar dig, den du var när det bara var du och jag. Precis så. Molnfritt

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att inte vara

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
2 kommentarer
Läs mer

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
2 kommentarer
Läs mer

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodlige...
Skicka en kommentar
Läs mer