Fortsätt till huvudinnehåll

Moments Of Truth

Handen som snirklar sig runt kaffekoppen är surrealistiskt utdragen. Rösterna lägger sig som en hinna och uppfattas i hela rummet. Musiken är världskroppen. Jag befinner mig i ständigt nytt utvecklade dimensioner där en ny fysik är tillgänglig och jag är alltet. Jag är fysiken. Formar träden utanför till lila, bubbligt snirkliga. Jag låter dem växa ut i hela världen. Små stigar förvandlas till regnbågsfärgade åar där tre små flickor vandrar på stället. Bildar stjärnhimmel på avstånd som drar emot mig och faller som glitter framför mina ögon. När allt är tillkrokat till det jag trodde var det yttersta, vrider sig hjärnan tusen varv till och det känns som den ska gå sönder. Blir nästan säker på det. Finner plötsligt ett rött lysande ägg framför mig, den kläcks till en himmelsk röst som om änglalik. Ut kommer en drake som reser sig likt Phoenix fågel. Nu vet jag att mitt inre är i frid. Allt börjar komma tillbaka och jag vandrar runt i rummet. Drar upp rullgardinen och där yppar sig en blodröd morgonsky, min första morgon som nyfödd. Tårarna sjunker längs kinderna sådär som Alice i underlandet dränks i saltbad. Känslorna är övermäktiga och de accelererar in i själen och drar med sig ut de små oljeklumparna som länge dragit ned mig. När allt är över kommer lugnet. Jag leker med små energibollar som bränner mig ibland. Min själ är lätt och varje andetag är orgasmiskt. Jag är vit. Jag är

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att inte vara

Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
2 kommentarer
Läs mer

FESTIVALPAKET

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.
2 kommentarer
Läs mer

Vilket mått håller måttet?

Ser sanningen i brunögat... Den absoluta sanningen är klurig att sätta fingret på. Den känns lite så som ett blött duggregn kan göra emot en naken hud. Här tycks temperaturen i kroppen upplevas relativ till sin omgivning; huvudrätten är en tvådelad vilja som behöver en motståndare för att existera. När vinnaren ropats upp så upphör inte spelet att gälla så som det kan tyckas, nej enligt min prototyp så är just den matchen viktig för att alls kunna avgöra helheten. Även om personen inte minns just allt så har minnet funnit sin egen väg att tala ut sig genom personen i fråga. Nostalgiska känslor och fasa kan slåss om en medalj i minneslunden.    Dock blir det trixigt när det finns två valörer som vill strida för en vinst som uppskattats till ovärderlig. Oavsett vilka valörer här i livet du satsar med eller vilka du åtrår, så ligger en ny upplevelse runt varje hörn. Tar bort kanterna för att inte bli stött... Ett mätverktyg  för sanningens helhet är förmodlige...
Skicka en kommentar
Läs mer