Finkrossar mig över Atlanten med glasskor. Tror jag kan bemästra storslagna atmosfärer utan att spridas ut likt ett tunt lager av skinn som flagnar bort med vinden. Så blev det och så fick jag hårdbevakat se min omgivning vittra liksom jag. Jag fick börja hålla hårt på mig själv istället, ändra riktning. Tvingade in mig i rum utan färger på väggarna. Avglittrat. Ville göra mig kompakt igen även om priset blev högt utan skratt som svärmade extasen. Det var inte statiskt längre, allt föll på plats igen som innan katastrofen, precis som uträknat schackspel med små få utmärkelser. Det var inte Alice i underlandet som styrde allt till äventyrslystnad och kaninhåls-portaler genom universum. Det var inte jag som slukades. Kontroll är en ny smak som fäster en plats i karamellskålen, en ny underskattad nyckel till framgång. Kontrollen över mitt liv och verklighetens simpla era. Jag har lärt mig hur jag ska egga färgskalor med min mentala förmåga att skapa. Jag kan nu ensam färglägga allt utifrån den trodda gråskalan. Det var endast ett ark och visst blir konsten vackrare med egna penslar och budskap, än en färdigköpt kopia uppspikad. Jag är mitt fyrverkeri och mitt kall. Min egen färd av lyster som både skapar solstrålarna och träffas av dem. Ett perfekt kretslopp; oberoende. Så är väl kanske inte fallet fullt ut stupat. För på eggen möter jag ändå ensamheten och känslornas förmåga att två- eller tredubblas av ett annat ansikte. Jag tror jag är redo nu. Jag är inte lika rädd längre för att kapas av på mitten. Jag sätter inga fler punkter
Tappade kontrollen här om dagen med ord som viskade lögner om livet. Jag måste låta färgglada taktiker tränga sig in under huden. Men om ni visste hur kaotiskt det kan bli emellan försöken, om ni visste mig. Flera hundra rökpinnar som förgiftar organen till svarta och hur lite jag orkar ägna kraft åt att ens tolka det som världsligt, för visst är det kanske och visst finns det andra ting som döda tankar och frostiga fingrar som gnisslar mellan varven. Kanske är det just det jag ska sluta föda. Har bara så svårt att rasa ut ur det raserade, kliva in i det majsetiska och bli en fri själ. Kläderna jag bar här om dagen kunde omslutit en livlös kropp, och kanske gör de det nu med fast lite osynligt. Det är svårt det där med livet. Hundra atombomber.
Kommentarer
Skicka en kommentar