En stark tickande känsla pulserar i magen, i hjärtat och smalnar ut i armar, fingrar, ben och hud. Porer. Det exploderar i mig och ett litet galet skratt bryter av mitt vanligtvis melankoliska drag. Jag vill uppleva hela världen i detta nu, jag vill skapa allt som tidigare var ljusår ifrån mina föreställningar. Jag tror bestämmt att inget annat än kaffe kan bota mig, för nu känner jag livet. Hela jag finns och molnen sveper förbi himlen snabbare än känslan. Ultrarapid lycka i en förvirrad kropp är starkare än fridens lycka.
Dagar i Stockholm, dagar som andra, dagar är minnen och blott bara där det var. Nu är en annan tid, som tas ifrån mig på nytt om vart annat. Med nya vetskaper om molekylstråleetepaxi och MOVPE förstår jag nu inget mer än innan, precis som alltid med alltet. Det hela är delar av små betydelselösa ting, föremål och känslor vi ej kan peka ut utan bara gnugga ihop likt ett barns lekar med händer. Konst och poesi är det vackraste i världen trots att endast en bråkdel är beskådad. Jag vet det för jag har rätten att tycka som jag behagar, såvida inte normer bryts av. Lite som yttrandefriheten. En dag som var blev min känsla förvandlad av ett rosa trollspö. Glitterprinsessa löd de magiska orden och verklighet kombinerades med önskan. Jag tänker inte lika mycket på invecklingar i långa timmar som i andra. Det finns en behaglig tomhet, som om mitt land vore styrelöst men ändå funktionellt.
Kommentarer
Skicka en kommentar