En stark tickande känsla pulserar i magen, i hjärtat och smalnar ut i armar, fingrar, ben och hud. Porer. Det exploderar i mig och ett litet galet skratt bryter av mitt vanligtvis melankoliska drag. Jag vill uppleva hela världen i detta nu, jag vill skapa allt som tidigare var ljusår ifrån mina föreställningar. Jag tror bestämmt att inget annat än kaffe kan bota mig, för nu känner jag livet. Hela jag finns och molnen sveper förbi himlen snabbare än känslan. Ultrarapid lycka i en förvirrad kropp är starkare än fridens lycka.
Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
Kommentarer
Skicka en kommentar