Inledningar i mina liv tar vid där tidigare ålderstigna delar förlagts. Det är då jag skapar nya jag i en motpol från de andra jag tidigare besuttit. Magnetismens synonymer. Två läppar; vilka som helst, kan aldrig nå mig igenom och bryta ned allvaret. Jag känner endast en brutal tomhet i mina uppgivna, krossade skrien. Radioaktiva länder rusar emot varandra och kolliderar under mitt skal. Det är där förändringarna väljer och vrakar mellan öden. Mina öden. Hittills har de bara velat dränka mina utsikter i aceton för att slutligen låta alla färger försvinna ned under gräs och upphöra i eldstad. Att ligga raklång i en park med ögonkristaller mot en grå, molnfri himmel inviger en känsla som förhäxar mitt underlag till en sträckbänk och kläderna jag bär till tvångsjacka, det jordiska till min egen skräddarsydda snedtripp. Min paradoxala dynamik sker i mitt sätt att uppsöka lik och invävda kryp. Om misären är framtvingad. Önskad. Då förlorar det irrationella sin intensitet och empatin slås ut. Ensamheten är en hänsynslös marodör.
Viskningarna som sammansluts till karaktärer i mörkret ter sig alltid så objektivt levande. Frustrationen över min rädsla tycks inte övervinna. Tysta hörn i mina paviljonger välkomnar korta, rapida flämtningar från mina lungor. De accelererar ofta i nätter då det givna är raserat av det oberäkneliga. Jag hittar mig själv allt för ofta där och förskräcks där efter vidare av min illustrativa reflektion upphittat i skuggriken. Impulsiviteten är min överlevnad och mitt berusande medel, likt narkotika i mina rojalistiskt blodfärgade ådror. En dag av upprepning drar ut trådar från mitt inre tills jag osynligt för omgivningar kastas isär. Känslan i jaget är overkligt plågsam. Outhärdligt utmattande. Störtar ned mot golv i tårar och försäkrar mig om att min existens är befintlig men ynklig. Avsmak.
Överdrivna ansikten gnider olustigt sina stora tänder vänt mot mina markant gömda. Flyktviljan är fullständig men mina tår vägrar rikta ytterkanter mot obefolkade slätter. Denna spasm gör min såkallat fria vilja förlöjligad. En andra oberoende hjärna bearbetar egna lemmar då den primära inte ensam klarar av det fulla ansvaret över den svart magiskt krävande silhuett som jag blev hårt dömd att finna mig i. I varje försök att undanslippa människors reaktioner och utpekanden, misslyckas jag. Behovet att bli accepterad och därtill älskad är kolossal. I den skamligt krävande målsättningen finner ni andra outforskade själar anledning till min alltid så omgjutna form.
Min egocentriska del är övergripande och jag kan aldrig förmå mig vända fördelar till andra. Hela mitt sätt är ondskefullt. Motbjudande, arroganta tankar där vällust grundas i hat är den sinnesuppbyggnad jag kreativt konstruerat med blåslagna händer. Ord tränger djupare under huden än piskrapp. Minnets helvetiska plåga. Jag överlever inte åskvädrens okontrollerade elektriska utbrott, men där emot faller regnet behagligt mot huden. Att sorg är fridfullt i en annars så panikartad värld är för blåa ögon obegripligt. De lättsinniga är farliga för min överlevnad. Med dem känner jag mig ofrivilligt inlåst i mitt kött och leker där djuriskt med tanken att kräkas ut mig från min syndiga arrest. Ett inskränkt rum vars väggar jag själv valt garnera med intalade nagelmärken och rämnande röstlägen. Jag är närmre döden än livet, känner hur den hysteriskt klyver mig i fötterna med vassa föremål. Jag kan omöjligt avvika. Fyra Theralen i svalget av personalen på avdelningen.
Kommentarer
Skicka en kommentar