Min omgivning saknar taktkänsla eftersom allt vandrar som det vill, och jag snurrar lite för snabbt moturs. När allt tvinnas tillbaka åt fel rikting är det svårt att uppleva rätt. Framgångar och talanger tynar då jag nu står på ruta ett. Jag lever mitt liv i en trettonårings tankar, något förvärrat och söndermixtrat. När jag faller igenom sekel sluter avgrunden sina vingar och jag är inte välkommen som förr. Ingenmansland är varken materia eller tid och månen är svart. Hinnorna som låg mellan våra hudar fick min saknad till dig att börja anfalla. Jag kommer aldrig tyna den blodröda morgonen då vi var overkligt vackra. Precis som vindar. Precis som allt vi någonsin vägrat nå.
Fotografiskt klickar jag varje moment av verkligheten. Bildspel luckras upp till mindre och mindre delar, tar ny form och livet får detalj. Jag vet inte om det är till det bättre. Jag försöker ställa mig utanför känslorna och bejaka formellt och konstruktivt. En balans uppstår och jag blir mer befogad att vandra in i på kommando. Problemet med den här metoden att försöka kontrollera mig själv, blir att jag faktiskt står utanför. Alltså är jag inte med. Om jag inte är med i rummet av ångest eller svåra känslor, utan endast fixerar mig vid att se det i teori, lämnas jag att inte alls veta något om det. Inte egentligen.
Kommentarer
Skicka en kommentar