Elvreus

Jag andas en kort stund i otakt, räcker ut tungan och smakar på rummet. Det är salt och sött på samma gång, fast egentligen är det bara tomt och jag hittar på allt eftersom tankar om aromer flyter igenom mitt huvud. Igenom persiennerna smyger det in solljus som inte syns, det skulle kunnat måla golven i zebraskinn och fått det osynliga under huden att glöda. Men nu är det natt och du ligger i ett annat rum och hittar på egna smaker till väggarna. Kanske glimtar du ut mot din fars stora gård där den lilla sjön i silverglitter bländar pupillerna till halva, och kanske är det sommar och grönt i dina träd. Men det hoppas jag inte. Inte alls. Inuti mig fanns svag bitterhet som nu accelererat till övermäktig, den slukar mig levande och syret hinner inte absorberas innan nästa inandning tagit vid. Jag njuter av din leda, livnär mig på den. Jag älskar dig mer än jag kan förstå, och du sitter på ljusblåa stolar i fredstempel. Jag kan dock inte förtränga din smuts som du skapat genom alla val, h

Jag går här längs mina slätter under timmar som inte finns. Ni säger att vägen är grön eller brun eller svart eller så, men jag vill att den ska vara rosa och hundaktig så den blir självfallet purpurfärgad. Hur jag än vänder och vrider blir det inte riktigt, och dina invändningar, omvändningar blir inte riktiga för inget är riktigt och inget är fel. Om jag talade om för dig att solen och månen inte existerar, eller att ingen människa kan vara människa eftersom människor, ja de existerar inte de heller, så skulle du kanske tro något galet om mig eller kanske inte. Men vem är du att reflektera när reflektioner bara kan bli fördomar? Vem är du att finnas till för dig själv eller någon annan? Vem är jag nu att reflektera och resonera när svar inte är vad jag egentligen söker. Vad jag möjligen söker är tidsfördriv, en utfyllnad i en påtvingad vardag, men det är å andra sidan bara något jag kokat ihop och resonerat fram, så någon sanning i det är väl knappast trolig att finna, vad nu i sin t

Dimensioner. Jag beblandar mig med dimensioner som hånar, de river tag i mig med naglar och girighet i kastanjebrunt. Kastar runt mig som en trasdocka tills de stygn som en gång helat tvingas isär. Ibland när jag står på slätter av lugn drar jag djupa andetag i ett naivt försök att fånga ögonblicket. Självbedrägeri smeker sin spets där ljuset trodde sig kunna nå, och där stannar andetaget till ett stryptag som om Saturnus och Mars vore kännbart yppade. Jag småler åt döden och gråter därefter ändlöst åt vita tänder i reklamsnuttar på storbolagskanaler. Jag antar att samhället som tilldelades aldrig var något för mig. Att det inte var menat för mig att offra tacksamhet åt boven. Att kyssa en översittare till prins under guldvalv. Istället springer jag med varma fotsulor till tiggaren på gatorna, barnet i knarkkvarten. Jag kysser deras pannor och önskar dem mitt liv. Jag skänker en tanke värd guld och tusen säckar rosor. Jag är ingen romantiker men jag vill hylla mina kämpar, de som vågar

Månen talar tusen språk under samma slöja. Hudar vakar över stjärnbilder sinsemellan obetydliga avstånd, trots detta är fientlighet en stark övergripande, en minimal kraftkärna med maxad volt som egentligen suger den sista av krafter som alls lutar kvar. Som om vi gjort himlakroppar till nedskriven myt, en borttappad bibel. Nu dricker vi kärlek och spottar radioaktivitet likt omänskligt själlösa. Kastar värdet i metallbrunnar och river ned skogarna. Gräset är utan tvekan grönare på andra sidan tidslinjen. Bakåt. Kalla mig aldrig högerextremist eller ens blått skriven, då den bakåtsträvan jag besitter sträcker sig mot en tidsperiod då inte ordet politik var myntat. Då djur var älskade, åt andra hållet älskande i en symbios med naturen. Flora och fauna i de onedbrytbaras land. Det var en gång självklara öppenheter som rådde, tills människan delade in sig i sin värdefulla renrashet för egoismens skull, exeptionell från allt världsligt blev enligt dem själva det nya världsliga. Där ur ska

Ett fokus på en vackrare förfallenhet En hjärtgripande tragedi. Blev helt vild av facination En sista färgpalett av sommar Ett sött litet hus med solen som sitt andetag På åkrarna finns dessa gömda redo att skördas bort Lite synd. Äntligen de rödsprakande löven som kan Bränna upp skogarna.

En uppjagad kropp vilket ibland omsluter och totalt uppslukar min karaktär, äger lemmar som bevandrade stressade fingrar mot ett mål. En riktpunkt som absorberade klockvisarens varv i sekel längs urblekta asfalter i okända städer, relaterande och därmed utvärderande. Kalkylerade. Vitt och tomt skal beklädde mig likt minnet från en uppväxt utan kärlek för den gråtfärdiga nymfen. Det slog mig i tanken ett faktum samtidigt som jag passerade livet utan att egentligen känna steg slå stöt med mark; dessa kliv som bär väl utvalda skor, kommer tungt kämpa upp längs stupad terräng och förbi meningen med det såkallade alltet, utan att överhuvudtaget noterat, drömt eller uppskattat, fastställt eller blickat med öppna handflator. Vidrört . Som om fåglar och gröntäckta löv aldrig varit yppade, blott endast erkända av myt eller dröm. Fantasier av de tankspritt kreativa. Att aldrig känt vind klyva förstånd till glädje eller någonsin bemästra högvärderingen utav getingsurrande blåst, får mitt inre ska

Inledningar i mina liv tar vid där tidigare ålderstigna delar förlagts. Det är då jag skapar nya jag i en motpol från de andra jag tidigare besuttit. Magnetismens synonymer. Två läppar; vilka som helst, kan aldrig nå mig igenom och bryta ned allvaret. Jag känner endast en brutal tomhet i mina uppgivna, krossade skrien. Radioaktiva länder rusar emot varandra och kolliderar under mitt skal. Det är där förändringarna väljer och vrakar mellan öden. Mina öden. Hittills har de bara velat dränka mina utsikter i aceton för att slutligen låta alla färger försvinna ned under gräs och upphöra i eldstad. Att ligga raklång i en park med ögonkristaller mot en grå, molnfri himmel inviger en känsla som förhäxar mitt underlag till en sträckbänk och kläderna jag bär till tvångsjacka, det jordiska till min egen skräddarsydda snedtripp. Min paradoxala dynamik sker i mitt sätt att uppsöka lik och invävda kryp. Om misären är framtvingad. Önskad. Då förlorar det irrationella sin intensitet och empatin slås

Springer omkring i livet utan några egentliga val eller möjligheter. Att mitt hem förvandlats till en föraktad avgrund får tillvaron att rasera ytterligare. Jag springer med långa ben, vi ses.

Min omgivning saknar taktkänsla eftersom allt vandrar som det vill, och jag snurrar lite för snabbt moturs. När allt tvinnas tillbaka åt fel rikting är det svårt att uppleva rätt. Framgångar och talanger tynar då jag nu står på ruta ett. Jag lever mitt liv i en trettonårings tankar, något förvärrat och söndermixtrat. När jag faller igenom sekel sluter avgrunden sina vingar och jag är inte välkommen som förr. Ingenmansland är varken materia eller tid och månen är svart. Hinnorna som låg mellan våra hudar fick min saknad till dig att börja anfalla. Jag kommer aldrig tyna den blodröda morgonen då vi var overkligt vackra. Precis som vindar. Precis som allt vi någonsin vägrat nå.

Omsorgsfullt var armar belamrade med glädje och rus. Hoppade i ringar precis som formen av de själfylldas uppspärrade ögon. Vi såg, levde och skapade minnen. När ska man ha tid att dö? Det finns aldeles för många upptäckter som aldrig kommer lösas. Men att liv var minnen innebär i varje fall att ett liv gåt till spillo. Hur många liv har jag? Hur många katter är vi? Jag ramlar ned mot grus av bara tanken. Arvikafestivalen -10 Du var ett .liv.

Antonio Vivaldi, Bach, Ludwig Van Beethoven, Luciano Pavarotti och Wolfgang Amadeus Mozart. Skapare till världar där känslor saknar ord och är endast känslan i sig självt. Att lyssna och försvinna in i delar av sinnet som tidigare inte upptäckts. Jag uppskattar känslor likväl som jag föraktar dem. På samma plan lever jag med de klassiska tonerna. Att bli triggad åt olika riktingar kan vara farligt om man driver in på okänd mark, men så vackert det är. Så ofattbart lustfyllt att bli förvirrat indriven i hjälplösheten. Överlämnad.

Omredigerad igen. Bräcklig. Det kan ha med dig att göra

En stark tickande känsla pulserar i magen, i hjärtat och smalnar ut i armar, fingrar, ben och hud. Porer. Det exploderar i mig och ett litet galet skratt bryter av mitt vanligtvis melankoliska drag. Jag vill uppleva hela världen i detta nu, jag vill skapa allt som tidigare var ljusår ifrån mina föreställningar. Jag tror bestämmt att inget annat än kaffe kan bota mig, för nu känner jag livet. Hela jag finns och molnen sveper förbi himlen snabbare än känslan. Ultrarapid lycka i en förvirrad kropp är starkare än fridens lycka.

En otroligt duktig konstnär, precis i min smak .

Dagar i Stockholm, dagar som andra, dagar är minnen och blott bara där det var. Nu är en annan tid, som tas ifrån mig på nytt om vart annat. Med nya vetskaper om molekylstråleetepaxi och MOVPE förstår jag nu inget mer än innan, precis som alltid med alltet. Det hela är delar av små betydelselösa ting, föremål och känslor vi ej kan peka ut utan bara gnugga ihop likt ett barns lekar med händer. Konst och poesi är det vackraste i världen trots att endast en bråkdel är beskådad. Jag vet det för jag har rätten att tycka som jag behagar, såvida inte normer bryts av. Lite som yttrandefriheten. En dag som var blev min känsla förvandlad av ett rosa trollspö. Glitterprinsessa löd de magiska orden och verklighet kombinerades med önskan. Jag tänker inte lika mycket på invecklingar i långa timmar som i andra. Det finns en behaglig tomhet, som om mitt land vore styrelöst men ändå funktionellt.

Fingertopparna längs kalla stängsellängder och de nästan domnar. Jag fortsätter ändå löpa längs med i flera mentala sekel. De blir tomma för de drar likt stålpinnar som klirrar mot glas. Jag känner mig så långt borta och jag låter blicken flyta längs horisonten där gärdet slutar och himlen tar vid. Jag ser tomheten uppenbara sig i alltet och blir likgiltig åt allt det paradoxala för att möta dess innebörd på mitten. Allt tvåvänt visar sig oftast vara tragikomiskt eftersom det har två infallsvinklar som grundar sig i två motpoler. Min reaktion hamnar mittemellan och jag kan aldrig bestämma mig var jag vill falla. I ett bråk mellan två extremister med olika rikting är det svårt att vara någons vän. Jag står under tusen där jag splittras i dess dragkamp, faller isär och lever i egna rum för att försöka hitta mig själv. Men jag finns inte, inte under kudden, sängen. Inte bakom bokhyllan eller över taket. Jag finns inte utanpå eller inuti, men jag vet att en gång fanns jag i dig. Jag får al

Genom det frostiga fönstret vandrar min blick osynligt. Mina vidöppna ögon genomborrar den obehagliga verklighet som krossar allas försök till en underbar illusion. Jag kan genom beskådan känna minusgraderna vidga och tränga in i porerna, flyta ut med blodet genom hela kroppen, känna hur köttet blir infekterat av verkligheten. Det är en epidimi som bryter ned. Vissa klarar av att leva i sin illusion utan att påverkas till någon högre grad, detta är vad lekmännen kallar lycka. Jag tror dock inte jag vill vara lycklig om dumhet medföljer. Lik flyter i ruttet blod i fjärran länder, lik vars hud ändrat färg till en möjligtvis gråbrun nyans, täckt av slem och nerosad av ett moln med förruttnelse. Packade som sardiner i lådor, destination Sverige. Tjocka gubbar i femtioårsåldern samlas i grupp och känner samhörighet. Hurra hurra för nekrofilerna, Haiti får en snygg inkomst med könsorgan i fickorna. Prostituerade blekansikten döljer mörkertal i statistiken. I Tyskland är i varje fall inte ska

Att hamna i skuggan och bli, vit Nästan genomskinligt oviktig Solen spjutar mörkret i varje fall idag Du sprider lite, gyllenbrun färg över mig Jag är rädd som efter alla igår att åter till genomskinlig förvandlas Flaga Lys på mig idag låt oss glömma dåtid tillsammans älskling blicka högt med mig och låt oss leda morgondagen

Din kyss varar i en evighet, bestående Slösa evigheten med mig Och fördubbla den Om och om igen

En tom plats i mitt hjärta Där du kröp in och stannade för alltid

Eldvattnet som byter ut gårdagens ursäkter med synonymer

Likt snöflingor är du och jag unikt oviktiga av 6823057063 är det bara dig jag kan se, lavin

Vindsmek hennes fotsteg till solnedgången och rosorna och sjön Men du kommer aldrig finna in i hennes själ du blåögde Vattna hennes lustar med erotik och njutning och muskulösa armar Men du kommer aldrig kunna tillfredställa hennes djupaste begär, du mörklagde Allt hon vill ha, finns begravt Inrotat i Maktbegäret, ha-begäret och stoltheten Självständigt beroende

Vi vill verkligen sjunka, och flyta upp som uppsvällda Vattenfyllda biverkningar

Jag såg i dina ögon, en svärta som kröp likt tungor under huden Febrilt sökande efter lidande och döda kroppar Du älskade aldrig mig, för du gillade knivar och mina tomma andetag Du ville se mig dö, men jag var själlös långt innan dig

Min undergång målas av det förflutna Framtidens vägar leder aldrig framåt, Utan tillbaka Igår natt stormade svarta silhuetter fram I det tomma Där bestämde jag mig för, Att jag vill sluta skapa minnen

Toner klangar in i mig som porutvidgande, Av piano och fingertoppar som stryker Klassisk kärlek Miljoner sånger älskas och förgås Tonkombinationernas förtrollade hypnoser Euforiskt uppvaknande, Som i manier och psykoser Älskade parasit, sluta lev av mig Miljarder celler bildar avskum Mig

Avtrubbad klocka vandrar, Längs stigar med gröna träd som viskar ord Han stänger av öronen, för Muntliga uttryck har tappat bort Sin innebörd Tiden går och han ser sitt liv repetera Börja om vid midnatt likt varje slut Alla urgröpta hjärtan har slutat Ägna visvarv åt Gudamakters röster Klockor brinner inte De står nästan stilla i frusna molekyler Bara tekniken får dem vandra Som nerverna får lemmar att kliva Vi är ting precis som allt, en del av inget

Reklamera mina brister för desperata - Tills jag känner något Utforska mina djup och älska - Med mitt undermedvetna Den karaktär jag besitter har svårt Att finna uthålliga ögon När jag sjunker ned igenom tomhetens säten Spenderar jag ett dussin livstider åt Inåtvecklad bakåtsträvan Epilog