Elvreus

Hur kan jag existera på ett fungerande vis när jag inte vet vad existensen i sig självt är? Så som jag ser det går det varken att greppa eller se, om ens känna. Mitt synfält rörde sig, ljuden sjöng i mina öron och beröringarna rös till mellan andetagen. Men det är nu bara nedkrympt till ett minne. Det känns motsägelsefullt nog som jag tappat alla känslor. De enda som nu rör mitt inre är tomhetens skal som får stå pall för filosofiskt utsvävande dilemman. De kossas i en hjärna som jag är oviss inför om jag äger. Terapeuterna har jag tappat greppet om då jag över huvud taget inte vet vad de talar om, om de ens vet det själva. Denna slitstarka övertalan om hoppet, som om det på något vis vore en real bild av det sanningsvävda. Nedklankningen på pessimismen. Pessimisten självt. Enligt dessa människor är dessa tankebanor endast en feltagande väg för den alltid genuint goda människan, som om det i sin tur alls fanns ondska och godhet (men det vill de såklart inte erkänna för sig själva och a

Undermedvetna rundgångar. Något inre som leker borttappat, precis som om jag inte vore hel. Men vad spelar det för roll i ett livsland där det inte ses som acceptabelt att vara på riktigt olycklig. Där alla har sina problem men är i grund och botten lyckliga, eller i varje fall funna i ett tillstång där det ekar "what the hell, I can do this". Men vad händer när man inte kan längre, när väggarna spelar en spratt och man ser sitt liv passera i revy. Alla handlingar, alla ofärdiga tankar, som trots timmvävda tankebanor, kommer sluta upp som lika ofärdiga. Frågor det inte finns svar på. Jag vill ramla in på det okända, vara vilsen och hitta mig själv igen för att sedan slungas ut igen och sådär får det hålla på. Jag är så trött på rutiner, dagar som flätas in i varandra. Alla tomma ansikten som får mig vilja slå in dem mot väggar och ge dem ett wake up call. Eller kanske är det just vad jag själv behöver just nu. Sluta vara så förbannat bortskämd och otillfredställd med livet. M

Tappade kontrollen här om dagen med ord som viskade lögner om livet. Jag måste låta färgglada taktiker tränga sig in under huden. Men om ni visste hur kaotiskt det kan bli emellan försöken, om ni visste mig. Flera hundra rökpinnar som förgiftar organen till svarta och hur lite jag orkar ägna kraft åt att ens tolka det som världsligt, för visst är det kanske och visst finns det andra ting som döda tankar och frostiga fingrar som gnisslar mellan varven. Kanske är det just det jag ska sluta föda. Har bara så svårt att rasa ut ur det raserade, kliva in i det majsetiska och bli en fri själ. Kläderna jag bar här om dagen kunde omslutit en livlös kropp, och kanske gör de det nu med fast lite osynligt. Det är svårt det där med livet. Hundra atombomber.

Tre miljoner solar bränner ned ögonen till utmärglade och rosenbuskarna viskar. Det efterlängtade sommarkvartalet sys ihop med verkligheten och nuet, men allt jag känner är föraktets svidande schargång. Stolarna marscherar i sina luftiga spår när jag ser dem flyga omkring i rummet. Illusionen biter tag i väggarna, under huden. Under huden. Galenskapen är inte längre ett begrepp på avstånd, utan bevakar varje steg jag tar och styr mina tankar som det vore dess marionett docka. Elektroder i musklerna och jag krampar ihop på golvet där tårarna bränner hål i golvet. De är av syra förstår du för de svider så oerhört brutalt och stöter nästan inpå det vulgära. Ansiktena i taket ler hånfullt och jag skrämmer upp mig själv tills jag dödar hela sinnet och landar som likgiltig mellan lakanen. Jag vet inte vad jag tar mig till i tomma rum, utan dig och utan oss. Jag kan aldrig stå ut ens i sekunder utan vetskapen om dina nära händer. Vi griper liksom tag i livet tillsammans och jag glömmer nästan

Jag snirklar mig igenom de tomma golven som skriker ett sjukhus oro. Männen som passerar rör blicken i en snabb ryckning upp längs taklisterna. En blick. Den kan eventuellt få dig stupa med en själ brinnande i revbensbo. Eller! Så har vi ingen själ alls att tala om och spelar endast på normens vilda antagelser kring det förbipasserande fenomen vi kallar "livet". I en samtid grubblar vi över framtid och dåtid som om det vore värd en plats i nuet. Det vi eller du eller dem då glömmer är att nutiden är din tid att kunna åstadkomma mirakel. Med ordet mirakel menar jag att du skall kunna framkalla en känsla som får dig öppna det tredje ögat utan att tillsätta flytande substanser i hjärnmassa. Flyg.

Försöker slå bort och ta åt mig av ord. Problematiskt att placera dem alla i det korrekta facket. Det som etiskt skall vara hälsosamt och riktigt är för mig i själva verket endast en myt och jag måste skola om den sinnesvävda sanningen. Oftast ligger kontrasterna på det högsta av staplar. Det mittemellan blir grått och jag kan lika gärna transformeras till stenblockets förmåga att ändra temperatur med vädret som sin likgiltiga oförmåga att tänka. Vända kappan efter vinden. Stå i den samhällsplanerade kön till att en dag äntligen raderas ur dess statistik. Jag har som upprepade gånger lekt hobbyrebell för att markera för mig själv att skinnet som klär mig står utanför alla osynliga lagar som kallas normer. I själva verket stämmer det inte då jag följer det i punkt och pricka eftersom det inte finns någon annan utväg, såvida inte ett stycke mark med åar och granar bekransar min egendom som då skulle svepa kring ett kamouflerat tält eller glesa pinnar som viner. Latheten får mig att istäl

En helgonartad kraft försöker tränga sig in på min egendom. Men händer som skrapar med sylvassa naglar under sängen och bakom väggar klyver dess tappra försök att läka mig. Kroppen som valts ut till mitt mänskliga verktyg lämnar mig stundvis och jag kan se mig själv gå fram och tillbaka i tomma korridorer med ett återstående skal som på något konkret vis för mig framåt. Innanför huvudets kranium uppstår en dynamisk sinnesförvirring som befaller mig om de mest bisarra nödlösningar till att rymma ifrån känslan som jag kallar för ingenmanslandet. Rakbladens kickartade svärta eller hypomanins hysteriska trans måste ersätta för att få det som kallas Jag, att stå ut om så bara för en kortkapad stund. Det är alltid mellan dessa två extrempunkter som jag faller, eller den naturliga ron som ibland sådär mirakelfattat uppenbarar sig. Framtiden verkar vara ett begrepp som de runt om mig tycks besvära, eller tvärt om, hoppas för mig. Jag förstår inte tid och jag har börjat fundera på om det över h

Dricker kallt kaffe med avsmak, men ändå hastigt och hämningslöst för koffeinets skull. Mina smurfblå halvlånga naglar greppar loss muggen lite krångligt då de knutat fast sig i det vita örat som trots möjlig förmåga, inte alls hör på mina böner. Jag skulle nog kunna säga att detta inte berör min egoism till någon längre utsträckning, men då skulle jag tala med tunga vokaler som rullat ut längs en svart tunga. Nej jag tar faktiskt illa vid mig när han inte bryr sig om att ägna en minsta tid av vakande för min skull. Å andra sidan vet jag inte över huvudtaget om han lyssnar. Jag menar, någon respons är inte möjlig att finna från denna lilla livlösa materiella kopp. Fin är han i varje fall trots att allt han är, är en befintlig vit liten porslinskopp utan några egentliga karaktärsdrag. Döper honom till Ralf i varje fall nu när han placerats så länge i min tankeverksamhet. Måste göra honom till ett minne så jag kan ta lärdom av detta, för då tänker jag minsann inte upprepa denna tankeban

Vad är det för rum folk placerats i! Ett rum där varken m änniskor eller själslösa bör stå ut med doften. Doften av nikotin och rökgula väggar som andas äckel, där en vit rektangulär synfälla lyder som spår efter en tidigare upphängd tavla. Eftersom jag saknar identitet och självrespekt har jag själv valt att vistas inom dessa fyra väggar. Handen tänder en vit giftpinne och lungorna drar ett djupt andetag enda ner till tårna. Röken fladdrar sedan ut så vackert och mjukt formbart, men far snabbt iväg och beblandas med luften till osynlig för den hastiga luftkonditioneringens skull. Jag vrider upp elementet till max och byter plats till en av de fyra stolar där solen skiner som starkast. Kylan är min värsta konkreta fiende och här om natten drömde jag till och med om en tant som skulle ra sa in på min egendom som egentligen inte alls är min och öppnade fönstret med stålnät för att vädra. Jag måste härmed tillägga att detta var en mardröm och mitt skinn kunde känna den svalkande utomhusvi

Jag andas betong. Kroppen kvider och paniken kryper fram tills jag står ensam kvar likt ett tomt eko. Personalen på avdelningen har tappat både intresse och hopp för att på något mirakelliknande vis rädda mig från mig själv. Jag går med snabba steg, nästan springer in till rökrummet och tänder en Pall Mall, de är näst billigast. Bränner mig länge på ovansidan foten och blundar av ren tillfredställelse. En utav personalen kommer in i rökrummet och frågar vad jag gör. – Bränner mig. Ett tomt svar lämnar hon efter sig innan hon hastigt försvinner ut till korridoren igen, - jaha… Hjärnan arbetar för fullt, jag kan inte hejda spökenas ankomst och den svarta dimman. Jag sitter som förstelnad innan tårarna bryter loss och en kaffekopp får utlopp för ilskan då den brutalt kastas mot golvet. Jag svider. Slår med knytnävarna på väggen som om det skulle hjälpa på något vis. De ger mig tre benzo och jag ringer dit pappa. Han håller om mig och kliar i mitt hår. Han är min trygghet.

Vad otroligt förbluffande det är, livet! Precis slagit mig ned vid en nött dator för att skriva ned allt tänkbart och vice versa; otänkbart. Nyss satt jag i en sal där min utsikt präglades av tre kroppars vilda kaffedrickande och tjatter om ingenting. Det kändes förvånansvärt bra och det fylldes upp ett litet stänk av värme inuti mig. Jag kunde inte rå mig för att smyglyssna på deras konversation där jag satt med inget annat än dem i mitt fokus (såklart låtsades jag vara helt bortträngd från det yttre med ögonen klistrade i en till synes hårdkantad bok om kalkstenar). Men i vilket fall så talade de om ointressanta saker som inte ens kom att fastna på min näthinna, så oviktiga att mina smilgropar åkte hiss en smula. Jag vill inte låta högfärdig eftersom det är inte inom de ramarna man ska förhålla sig, men dessa människor, dessa banala människor ter sig förunderligt underbara i mina ögon (trots att detta låter som en stor mängd med sjuk ironi i era allvetande öron). Men jag vill bara kr

Det kryper fram små hål mellan fragmenten. Bokhyllorna rasar i biblioteken likt ihåliga dominobrickor och alla barnsben skriker. Väggarna som kransar det ekande rummet skriker det med, i otakt. Elektroder letar sig igenom vävnader, kött, träd, tändstickor, datorer, och alla är de lika levande som livlösa. Liv och död, ja det är samma sak blott det är endast partiklar, molekyler med mellanrum och kombinationer. - Insikt försvagar innan det stärker. När barnen ser sig själva likvärdiga allt de trott sig stå över slår de armbågarna mellan fyra bordsben och landar likgiltigt mot en klippa som inte finns. När kommer den gyllene befrielsen som tar bort groparna i parkettgolven av barnens tyngda sinnen? Så länge de inte skådar den på långa mil eller avstånd alls, då finns bara en epilogisk slutsats att därav dra; övermäktigheten reser, och vi är energitjuvar gentemot allt energibärande. När de ställt sig och andats sanningen mellan ögon, då dör de aldrig. De raserar i evighet tills vakumet up

Målade först denna. Men kom på att det inte var jag på något vis... Den är för lugn för mitt tillfälligt hysteriska humör. Så jag beslutade mig för att bli helt knäpp. Tömde tändsticksasken och mosade ihop dem i färgerna som jag bara råkar älska! Det är abstrakt men försökte ändå lite diskret måla in en storm och plockinpin. Lite raserat och kaosaktigt som allt tycks te sig just nu. Over the border